Kuva: Reeta / Les! Lue!

Her er jeg igjen, endelig tilbake på bloggen min etter en lang tid med stillhet. Jeg har savnet bloggen min mange ganger, men har ikke hatt nok tid eller energi for å skrive.

I begynnelsen av 2018 fikk min far ALS-diagnose, og for en måned siden, døde han. Sykdommen utviklet seg veldig fort og det siste halvåret har vært full av bekymring, frykt og tristhet, byråkrati, fiksing av ting og læring av hvordan bruke bipap og andre tekniske hjelpemidler. Og selvfølgelig har jeg reist hele tiden mellom Finland og Norge. I situasjoner som dette føles det spesielt vanskelig å bo i utlandet.

Forrige helgen var fars begravelse. Minnestunden var vakker og full av poesi. Min far var en som elsket teater, litteratur, musikk… og spesielt poesi var alltid viktig for ham. Fem år siden satte han sammen en poesi-gruppe, og selv i de siste ukene i livet hans, møtte gruppen på sykehus for å lese dikt sammen.

Far var alltid stolt av alt vi barna gjorde, inkludert denne bokbloggen min. Derfor føles det også naturlig å komme tilbake hit. Jeg lover ikke at jeg skal oppdatere veldig jevnlig, men jeg er tilbake. Håper dere har det bra. 

Den sörjande trädgården

Ack, att fönster se

och väggar minnas,

att en trädgård kan stå och sörja

och ett träd kan vända sig om och fråga:

Vem har icke kommit och vad är icke väl,

varför är tomheten tung och säger ingenting?

De bittra nejlikorna sluta upp vid vägen,

där granens dunkel bliver outgrundligt.

Edith Södergran